...in och ut från sjukhuset

Hej kära ni!

Det har varit ett par turbulenta dagar i vår lilla familj. Måndags eftermiddag började jag få smärtor i magen. Vi trodde det var dags då smärtorna höll i sig och sammandragningarna kom riktigt tätt. Efter att ha haft tokont i magen i typ 7 timmar ringde jag upp till förlossningen i måndags natt. Fick då besked att det troligen var igång och att jag skulle ta alvedon, ett bad och sedan försöka sova. Så jag gjorde som de sa och ringde sedan tillbaka vid 5 på tisdagsmorgonen och berättade att det var ca 3 min mellan mina sammandragningar. Barnmorskan bad mig då komma upp för att kolla bebisens hjärta samt hur tätt sammandragningarna kom. Jag hade under hela den tiden vidriga smärtor i magen. När de konstaterade att de var ca 3 min mellan sammandragningarna trodde tom dem att det kanske var på gång, en barnmorska kom in och skulle då känna om livmodertappen hade öppnat sig något, den smärta jag upplevde när hon var där nere och kände är obeskrivlig, jag skrek rätt ut och höll nästan på svimma. Tyvärr hade tappen inte öppnat sig och jag fick med mig en jäkla massa piller som jag skulle ta, bla sömntabletter (vilket jag vägrar ta) och sedan var det bara att åka hem.

Smärtan i magen fortsatte vara lika intensiv och trycket ner i muffen blev bara värre och värre. Jag åkte en sväng till jobbet för att fördriva lite tid men smärtan tvingade hem mig till sängen. Jag lyckades somna en stund men när jag sedan vaknade gjorde det ännu mer ont. När sedan Mattias kom hem från jobbet ringde vi förlossningen igen och beskrev hur ont jag hade, ännu en gång bad de oss komma upp. Livmodertappen var även denna gång inte redo, men läkaren misstänkte urinvägsinfektion. Suck tänkte jag, när jag sedan hade blivit undersökt och lämnat urinprov fann de äggvita i urinet vilket tydligen var ett tecken på urinvägsinfektion. Tydligen kan en urinvägsinfektion när man är gravid upplevas som värkar. Då jag inte sovit en blund sedan måndags var jag helt slut, ville bara åka hem och lägga mig i sängen med min Matte.

Men nepp, läkarna hade en annan plan för mig. De ville ha kvar mig under observation och flyttade mig till Kvinnokliniken där jag skulle få antibiotika. Jag var rätt lugn hela tiden, men när de bad Mattias åka hem för att det inte fanns plats och jag blev ensam kvar på sjukhuset brast det för mig. Jag grät och grät och grät men tänkte hela tiden att det faktiskt är för bebisens skull. Natten blev lång och jobbig då smärtan höll i sig, kvinnan bredvid mig snarkade som en karl och blödningen från nedre regionen ville inte avta. Jag har under dagen blivit undersökt flertalet gånger och nu fått komma hem. Smärtan i magen, ryggen och muffen håller i sig och som barnmorskan imorse sa är värkarbetet igång, hur länge det sedan kan pågå innan bebis kommer går inte att veta. Så det jag kan göra nu fram till att bebis kommer är att försöka leva så normalt som möjligt med en mycket svag kropp.

Mattias har under dessa dagar varit de bästa stödet i världen. Och jag vet att han tyckte det var fruktansvärt att lämna mig ensam på sjukan igår, men så underbar som han är kom han mycket tidigt imorse med en massa tidningar och gottis för att muntra upp mig. Han har sedan varit ledig för att finnas där för mig, trots att han egentligen inte fick besöka mig för än kl 12 sket han i det och satt i väntrummet hela dagen. Han är min klippa...

Ikväll ska jag lägga mig tidigt för att försöka sova ut, imorgon ska jag till jobbet för att försöka fördriva lite tid och inte tänka på min smärta.

Hoppas det inte blev tokjobbigt och läsa detta hoppiga inlägg.

Kram/E