...bff?

Jag har gått och funderat lite dom senaste dagarna och mina tankar gör mig rätt så galen ibland. Så nu känner jag att jag bara måste skriva av mig. Rätt så skönt med en blogg ingen känner till, då kan man verkligen få ner sina tankar utan att någon blir ledsen för min skull.

Jag ser mig själv som en social och glad person. Jag älskar och lära känna nya männsikor och jag har absolut inge problem att ta kontakt. När jag funderar tillbaks på min skoltid och även tiden efter skolan så inser jag att jag aldrig har haft någon "bästis". Jag har aldrig haft någon kompis som skulle ställa upp för mig dygnet runt, aldrig någon som har funnits där för mig under mina svåra perioder. Undra varför det är så? Nu låter det som att jag är världens ensamvarg och så är det absolut inte, jag har en massa människor runt omkrign mig, men ingen riktigt nära vän. Usch tråkigt sånt här. Det är tur att jag har min familj och min kära M.

Back to work

/E