...konstig kväll

Ska försöka kortfattat sammanfatta kanske en av de längsta och mest suddiga kvällarna i mitt liv.

Bebisen i min mage har hela tiden varit väääldigt aktiv och man har bara behövt stryka lite med handen över magen och sedan fått en spark tillbaka som respons. Men igår kände jag inte bebisen under hela dagen, vad jag än gjorde så fick jag nada tillbax. Duschen brukar sätta igång henne massor men nepp inte ens det funkade. Så när Mattias också fick buffla på magen och inget hände bestämde vi oss för att ringa förlossningen, jag ville liksom bara försäkra mig om att allt var som det skulle. När barnmorskan i telefonen bad oss komma upp på en gång rasade hela min värld samman. Jag kunde inte komma på mitt personnummer, tog på mig byxorna åt fel håll och allt blev bara som en dimma. Bilresan upp var kanske den längsta ever, och alla människor körde sjukt långsamt. Jag höll mig hela tiden lugn i bilen, för jag tänkte att om jag blir stressad då blir ju hon också det. Jag försökte hela tiden också väcka henne för att få en spark eller något, men nepp ingenting.

När vi sedan hade kommit fram till förlossningen och barnmorskan tog i emot oss brast det för mig. Tårarna forsade ner för kinderna och alla tänkbara scenarier spelades upp i mitt huvud. Mattias var ett grymt stöd, precis som jag trodde och höll min hand hela tiden. När barnmorskan försökte hitta bebisen lilla hjärta och inte kunde hittade det fick jag ännu mer panik, hon hörde navelsträngen men hjärtat kunde hon inte hitta. Hon bråkade och stökade i en evighet (enligt mig evighet, enligt Mattias ett par minuter) och tillslut fann hon det lilla hjärtat som slog så fint. När hjärtat var funnet bröt jag ihop, svetten sprutade och jag blev yr och illamående. Hela kvällen igår är en dimma. Vi fick även sedan träffa en läkare som med hjälp av ultraljud konstaterade att bebis tyvärr inte ligger med huvudet neråt, huvudet ligger på vänster sida och utrymme att vända sig rätt fanns fortfarande, så vi håller såklart tummarna. Varför hon inte ville röra sig igår kan tyvärr inte doktorn se, men alla värden såg fina ut. Dock ville hon att vi skulle fortsätta vara observanta, om hon inte rör sig under längre perioder igen så skulle vi självklart komma upp igen. Natten har för min del spenderats i vaket tillstånd, har inte kunnat sova då jag hela tiden velat känna magen och om det är någon aktivitet.

Igår insåg jag iaf hur mycket jag älskar detta lilla liv som finns i min mage. Trodde knappt att sådana känslor existerade. Hela min värld rasade samman vid tanken på att något hänt henne. Usch och fy.

Måste även ge personalen på förlossningen i Västerås galet mycket beröm, jisses va ni är proffsiga. Känner mig toktrygg vid tanken att ni ska finnas vid vår sida när vår lilla tjej ska titta ut. Det kändes verkligen som att ni förstod min oro, och aldrig kände jag mig fånig för att jag hade varit orolig utan helt tvärtom.

/E